- Emmis! ♥

Ja då var jag ju här igen då.

Som vissa kanske vet då så är juppe inte riktigt frisk då.

Inflamationer på båda framkotorna och inflamation i vänster bak has.

Han hade även lite pålagringar fram. Dock har han haft dom ett bra tag så inget som har påverkat.

Även om veterinären sa att han antagligen kommer bli frisk känner jag endå en stor klump i magen.

Jag vill hör dom där orden. Ja det är 100% chans att han blir frisk.

Allt jag går runt och tänker på nu är vad som händer ifall om vi kommer tillbaka på återbesök om tre veckor och dom säger att han inte svarar på behandlingen.

Vad gör jag då?

Under alla dessa år har jag undrat vad jag skulle göra utan juppe. Men det har aldrig varit aktuellt att tänka längre än '' Men det är långt kvar '' .

Kan det vara så att vi är närmre det som var så långt bort än vad jag trott?

Åhh , jag kan inte tänka klart.

Tårarna rinner så fort jag får en ensam stund, varje gång jag börjar tänka. TÄNK OM.

Just nu känner jag mig ensamast på jorden. Har ingen som jag kan prata med.

Ingen som förstår.

Förlora juppe är det värsta jag kan tänka mig. Att förlora den prinsen, den närmsta vän jag har, den enda som jag kan prata om allt med. Det går bara inte.

Egentligen fattar jag inte varför jag sitter här och lipar som en tönt när han fortfarane står där borta i stallet och chanserna är stora.

Känner bara att det får vara nog snart. Så fort jag mår bra och är glad måste alltid något nytt hända.

Något som får mig må ännu sämre än vad jag gjorde innan.

Är det meningen att livet ska vara såhär ?

Upp ett steg, tillbaka fyra steg , upp ett steg igen för att sedan ramla till botten ännu en gång.

Är det menigen att livet ska vara såhär undrar jag egentligen vad livet har för mening.

Jag orkar verkligen inte må mer dåligt. Jag trodde verkligen att det var min tur att få må bra nu.

Jag trodde verkligen det. Men det är väl inte menat att jag ska få vara lycklig.

Då undrar jag egentligen vad jag gör här.