Du har det bra där du är nu.
Jag har aldrig förut upplevt en sån här smärta.
Mitt hjärta värker. Det känns som om någon kramar det hårt och vägrar släppa det. Den bara trycker
hårdare och hårdare. Oavsett hur mycket jag skriker i kudden försvinner inte smärtan.
Smärtan blir heller inte mindre när alla minnen fladdrar förbi och när jag
tänker på de stunder vi har haft tillsmammans, då slutar inte tårarna rinna ner från min kind.
Hon finns nu inte finns mer.
Visst är det ologiskt? En person som alltid har funnits där för en, existerar inte längre.
Jag inser först nu hur ont det verkligen gör att fölora någon.
Vet egentligen inte mer vad jag ska skriva.
Är tom på ord, känner bara en otrolig smärta i hela kroppen.
Jag kommer sakna dig.
But life goes on. Tack för tiden jag fick med dig och tack för att du har varit min mormor.
Jag vet att du inte hade ont i det sista. Och du somnade in lugnt och stilla.
Vi kommer alltid att minnas dig för den otroligt fina och varma människa som du var.
Du är älskad och mycket saknad.
Jag älskar dig nu och föralltid mormor.
Vila i frid du bästa! ♥
